Den där luringen Paddington Station. Den var ju där, bakom ryggen på oss, hela tiden.

Det har varit en tuff vecka. Åter beger sig föräldrarna ut på egna äventyr. Barnen tar sovmorgon. En liten förmiddagspromenad från hotellet till Tottenham Court är väl inte fel. Och så tunnelbanan till Baker Street och promenad ned till Oxford Street. Fast sen tog vi tunnelbanan en hel station i spurten.

En mutglass på Queens Way innan vi tar Kenisngton Gardens mot Harrods

Trötta barn kan ändå både äta glass och gå medan de läser.

Ibland är de också för trötta för att gå sakta och måste höja farten, medan de säger saker som ”Den är bara byggd för att vara stor – inget annat” om Royal Albert Hall. Som för övrigt uppenbarligen är okänd. Så Googla den.

Så småningom bar det av ned mot centrum igen.

Tokyo Toys fick ett besök liksom M&M-butiken innan det blev Angus Steak House. Där kan vi konstatera att man borde äta rött kött. Mitt kycklingspett var – om jag är omotiverat snäll – torrt och tråkigt, Jossans Fish and Chips var ”okej”. Patriks biff var, för att citera, ”underbar, men det hade räckt med 8oz” och Alexandras revben var fullständigt underbara – jo, jag tjuvsmakade.

Snart såg vi London Eye sticka upp över taken. Det snurrade! Vi knallade runt kring parlamentet innan vi gick över bron. Årets souvenirfoto blev här. 4D-film betyder att man blir våt – också i London. I sista stund backade Patrik och tre tjejer steg mot skyn.

På tunnelbanan hem – korten varnade nu att de bara gäller i två timmar till – var vi på sällsynt bra humör. Visst var bilderna blå och suddiga, men vi var alldeles glada ändå.

Vägen hem

Om läsglasögonen saknas, varför ligger boken i handbagaget?

Mer om handbagaget; Fyra solglasögon för en dag inne?

Paddington – Heathrow – in check – baggage dropp – security. Allt på 45 minuter.

Så Dreamlinerna. Vad är det. Jo den har långa vingar som flaxar ovanligt mycket. En klaff som åker lite upp och ned, till synes  som den själv vill. Den har övande personal, ingen film i monitorerna, men den har en knapp för att tona rutorna. Yeay! Man kan göra hela världen blå!

Varför är man alltid trött när man reser?

Vi lyfte över Windsor Castle och när vi flög över Drottningholm hade vi påbörjat nedfarten.

Vi flög högt över molnen och andra plan var som prickar under oss. Man flyger nog högt om man ska minska bränsleförbrukningen gissar jag.

Vi flög ett extra varv över Arlanda och funderade på om det var uppvisning eller

Ut med stege och buss 50 meter till byggnaden. Är Arlanda inte modernt nog att ta emot nya modeller, funderar vi medan vi väntar på bagaget, och väntar, och väntar….

Tåg och bil hem, hem , hem.

Nu ska man bara äta upp allt godis som var med hem också...

#london   #arlanda   #heathrow    #bagage   #dreamliner    #londoneye

Boken och filmerna börjar under en trapp - det gör studioturen också

Turen börjar pedagogiskt med en film där huvudrollsinnehavarna talar om att folket bakom kameran är de som gör filmen och nu ska vi få veta några hemligheter. Och det löftet höll de.

Med start i Stora salen, som i filmerna förlängs med hjälp av speglar, fick vi en första känsla av vad det var vi gett oss in på. Alex fick i uppdrag att jaga stämplar och vi gick loss med kamerorna.

Vi fick fortsätta i egen takt i resten av studion. I den stora studion fanns en himla massa rum och rekvisita uppställda; Gryffindors samlingsrum, pojkarnas sovrum, Dumbledores kontor, Köket i Kråkboet, Umbridges kontor på ministeriet och en himla massa annat spännande.

Vi tog en Honungsölspaus ute bland Privet Drive, the Knightbus, Hogwards bro och Potters hem i Godrichs Hollow. Honungsöl är inte med smak av honung, inte heller smör (Butterbeer) det smakar mer kola – alltså karamell – upplöst i kolsyrat vatten. Sött och annorlunda. Inte illasmakande på något sätt, men annorlunda.

Vidare in bland masker och modeller. Här var det riktigt kul! Nästan huvudlöse Nick stirrade på oss så snart vi kommit över tröskeln. Efter mer eller mindre farliga figurer stod vi plötsligt på Diagongränden. Den var också kul. Vi gick verkligen gatan upp.

Efter detta väntade modeller och avslöjanden om hur det byggt miljöer och skapat känslan av olika platser. Väldigt spännande vilka effekter de kan få till.

Till slut stod vi inför modellen av Hogwards. Fascinerande med alla sina detaljer. Efter trollstavsrummet var det bara butiken kvar. Butiken tyckte vi var kul. Det fanns hur mycket roligheter som helst. Inte av det billiga slaget, men det kändes som att det var skapliga grejor.

Efteråt har jag hört kommentaren att det inte fanns något för tjejer. För tjejer på Hogwards fanns det hur mycket som helst. Rosa paljetter lyste dock med sin frånvaro. Jag har aldrig riktigt varit medveten om hur otroligt genomtänkt J K Rowling är i precis ALLA detaljer förrän vi sett timmar av YouTubeklipp inför detta och under besöket. Hon har tammetusan tänkt på allt, inklusive lite sunt tänk om vad vi gör med våra tjejer. Jag gillar Rowlings.

En Ravenclaw-halsduk, en hufflepuffkudde, en tidvändare, en chokladgroda och ”The tales of Beetle the Bard” översatt från runor av Hermione Granger, med kommentarer av Albus Dumbledore av författaren J K Rowlings

Vet inte hur många bilder våra tre kameror och lika många mobiltelefoner tog, men många blev det!

Nedan; Dags att checka in!

#HarryPotter   #London    #Dumbledore    #Hogwards   #Watford

När man kör på fel sida vägen, är det mer än det uppenbara som är problematiskt. Hela bilen är spegelvänd och inte alls där den brukar vara. Lyckligtvis hade vi en automat i litet format. En Audi, så att alla skulle förvänta sig galenskaper. I början protesterade trottoarerna regelbundet, men det avtog. Det gjorde däremot inte det faktum att det stod bilar parkerade på fel sida, alla körde fort på smala vägar, inte bara skulle man köra åt fel håll i rondellen, man skulle veta var det kunde komma bilar. Huvva! Hur många förarlösa bilar vi mötte har jag ingen aning om, men det var en hel del skrämmande ögonblick den dagen.

Eton och Windsor - snobbigt värre

Windsor fick avsluta dagen. En stenby med kungligt slott i mitten och snobbig skola i ett hörn. De som bor där är dock troligen inte alltför fattiga. Butiker och snobbaffärer – och så ett McDonalds i ett av de gamla husen på vägen upp mot slottet. Drottningens sommarstuga tror jag jag sett det kallas. Varsin skaplig burgare med underbar pickles och maltvinäger. På en pub dessutom. Efter att ha snurrat runt i jakten på en benisinmack och på rätt sida vägen var vi snart tillbaka vid Hertz trots att den inte fanns lagrad i GPSen.

Tunnelbanan tillbaka till London tog som vanligt en timme – fast nu mer än så. Efter att Patrik fått tjuvlyssna på ett gäng tonårsgrabbars sportsnack en bra stund var det dags att byta linje, och sen byta igen, och igen innan vi till slut var framme. Nu återstod den stora frågan; Vad gör man sista dagen i London?

#London  #Windsor  

Aquarium – eller Sea Life, som de själva föredrar – blev en trevlig överraskning med många oväntade detaljer. Allra bäst kom först. Glasgolvet över hajtanken. Wow!

Trots den lekfulla inredningen och de överraskande detaljerna gick Jossan ut och läste en bok efter en stund. Vi andra gick i makligare takt – utom hos pingvinerna där även turisterna fick frysa.

Efter en lång stund i souvenirbutiken gick jag därifrån tomhänt – de nyckelringarna hade jag blivit galen på, så det fick va!

Trafalgar - det är däråt!

Vägen förbi Big Ben och mot dagens förta besök vid Trafalgar Square. Nelson hade fått sällskap av en blå tupp. En rejält stor blå tupp. Duvorna var däremot borta. Nästa varenda byggnad är full av metalltrådar som skapar en vass spikmatta. Det funkar visst, det finns inga fåglar kvar. Eller i alla fall inte så många.

En snabbis med fötterna upp på hotellet innan vi återvände till Piccadilly Circus för en kväll på stan. Oanande gick vi in i en galleria och – oops – där var den; Tokyo Toys. Alexandras paradis. Och hon köpte sig en docka. Eller vad det nu var. Luffy tror jag han hette i alla fall. Oda och One PIece är man ju moderna nog att känna till menar jag!

Förutom de gamla Pokemon så var hela affären en enda 40-årskris för mig. 1700 spänn för en samlardocka i Mangastil som kommer från en serie jag inte ens vågar försöka uttala, nyckelringar och figurer av allehanda slag med rejäla prislappar. Peruker, linser och kläder för den som vill leka manga själv (Vuxen storlek bör jag kanske förtydliga här) Jag gick in på Claires en stund för att hämta mig. De hade rea på småtjejsgrejor, så jag hamnade i souvenirbutiken och kollade på collegetröjor. Dra era egna slutsatser om hur mycket jag behövde hämta mig nu!

Soho - ligger Tarfalgar Square här?

Nu var det dags att leta upp Garett Theatre föra tt hämta ut biljetter. Namn var allt jag behövde, som stod där med kvitton och bokningar och allt vad jag hade kunnat komma över. Nu hade vi några timmar på oss innan det var dags för middag. SoHo stod på min önskelista och vi pratade med en hjälpsam man i ett gathörn. Covent Garden är bäst sade han och beskrev vägen. Vi var där för så där en fem år sen i så där en fem minuter, så varför inte? Gick vi fel eller? Plötsligt stod vi på Trafalgar Square! Mhmmm…

Covent Garden fick en liten stund av vår tid. Jossan hittade slutligen en Disneybutik med en juste T-shirt. Pust! Vi slapp åka tillbaka till Santa Monica. Vi försökte ju med Köpenhamn i höstas och gick bet, men nu hade vi tur! En Waterstone hittade vi. Jossan köpte ett par böcker och kassörskan blev så lyrisk att Jossan fick privata tips om andra, sprillans nya böcker – som inte ens kommit ut ännu.

Jag tröst-handlade också. Jag hade hittat en ny favvo-bokaffär inte långt från Garret, nära Leichester Sq, som specialiserade sig på mysticism. Jesu och Moses – Schamanerna, Hur kyrkan skrivit om Bibeln och en himla massa andra spännande titlar om både ditt och datt hittade jag i den enda hylla jag hann leta på innan resten av familjens stod på gatan och väntade. Nästa gång….

Det blev italienskt – gissa vilka som åt lasagne? Jossan började krokna och chockade oss alla när hon valde Minestrone. Detta var den mest effektiva restaurang vi var på under resan. Rackarns här ville de ha omsättning på borden, och vi kände oss aldrig stressade, bara fascinerade.

Innan det var dags hann vi med en tur i Chinatown. Det var lite kul, trots att vi aldrig gick in i någon affär. Jag lade ut en bild på Instagram dagen efter och fick en hel radda hjärtan av folk jag inte känner. Antagligen på #Chinatown

Så vad det dags för kvällens höjdpunkt; Rock of Ages. Och rockade gjorde det. På fjärde raden sitter man nästan på scenen. Energin i alltihop vara enorm. Och den var så kul! Hollywood-versionen är ju ett drama, det här var en rätt snuskig komedi. Med tanke på dagens tidigare 40-årskänningar så är det inte så bra att man inser att baren vet vad flatlöss heter på engelska – eller i ärlighetens namn så är det inte säkert de vet att det heter flatlöss på svenska, det vet vad det är, det räcker!

Omtumlade, uppskrattade och nästan rusiga valde vi taxi hem. Så ja, vi gick mot Trafalgar Square. Dit hittade vi ju nu rätt bra. Tuppen var fint upplyst i nattmörkret.

Tillbaka på hotellet, men barnen i säng insåg vi att vid detta laget vet vi att en Guinness och en irländsk cider kostar £ 8.20

#london   #aquarium  #sealife   #musikal    #soho   #chinatown   #rockofages   #manga   #böcker